Dag elva i 31 dagars bloggutmaningen ska handla om mitt mest stolta ögonblick.
Märkligt nog kändes det som en svår sak att besvara. Vad är det jag har gjort som jag känner mig mest stolt över? Jag är väldigt stolt över mig och Martin, vad vi får till som ett team, men jag vill heller inte vara den som definierar sig ut ifrån sin partner.
Jag är stolt över att jag klarade av en gymnasieutbildning där jag hade noll och ingen kunskap om innan, och jag klarade det riktigt, riktigt bra.
Jag är stolt över att jag följde med till Oslo och stannade, trots att exet (som flyttade med oss hit) flyttade hem till Sverige igen.
Jag är stolt över att jag lyckades tillslut (4,5 år försent...) komma ur ett förhållande som inte var bra på något som helst sätt egentligen, när jag ser tillbaka på det.
Jag är stolt över att jag har hittat en inriktning inom utbildning och jobb som jag trivs med, men som inte är i närheten av det jag någon gång trott att jag kom till att hålla på med.
Jag är stolt över att jag har balanserat jobb, skola och privatliv och klarat av alla delarna (även om det har varit svårt ibland).
Jag blir så otroligt stolt varje gång jag lär barn något nytt. När de lär sig knäppa knappar, hoppa hopprep, slå kullerbyttor, att jag var med när de lärde sig det.
Jag är stolt över att jag har stått upp för mig och främmande när det har behövt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar