Dag 28 i 31 dagars bloggutmaningen ska handla om sist jag grät.
Och inlägget kommer väldigt passande, för att sist jag grät var idag. Om du äter eller är känslig borde du nog läsa ett annat inlägg.
Bilden är mörk och suddig, men i vanliga fall har jag en väldigt liten knöl vid ankeln, inte såhär stor och uppsvälld.
Jag skulle gå till t-banan och gick i min egen värld och tittade upp mot solen. Sen helt plötsligt känner jag hur jag trampar fel och ramlar framåt. Tyvärr var det här i en grusig nedförsbacke = jag gled en bra bit. Jag har trampat fel otroligt många gånger, men har aldrig haft så här ont som jag hade då. Sen hjälpte det inte att knäet blödde som ett vattenfall heller.
Tack och lov var det inte långt ifrån hemma, så jag ringde en vän och pratade under vägen hem. Kändes bättre att ha någon att prata med istället för att halta i min ensamhet.
Jag fick tvättat av mig och lagt mig i soffan med benet högt upp och där låg jag resten av kvällen. Minsta lilla rörelse och det gjorde ont. Högra knäet gick inte att böja på och vänster fot kunde jag inte stödja mig på, minsta lilla rörelse och jag nästan vek mig av smärta. Borde kanske ha tagit hinten om att fara på akuten, men tänkte att det blev bättre efter lite sömn.
Såret är hemskt stort och djupt på vissa ställen.
Innan jag gick och la mig fick Martin hjälpa mig att tvätta av knäet igen. Det blödde massvis och varade en hel del. Det var helt fruktansvärt ont och jag grät som ett litet barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar