Det gick faktiskt otroligt bra att sova inatt. Ska jag vara helt ärlig trodde jag inte att jag skulle lyckas somna, smärtan känns hela tiden. Ibland mer, ibland mindre.
Att plocka upp något från golvet är bara att glömma. Det tar för ont så man bara vill lägga sig ner och gråta. Så jag plockar inte upp något från golvet för jag tycker inte om att gråta.
Jag hoppas att vad som än har hänt med min svanskota, att det läker snabbt så jag kan bli som vanlig igen. Att jag ska kunna gå på stan utan att vara orolig att det händer något mer, något värre. Något som gör att jag inte tar mig hem.
Nästan gång jag ska ta bussen ska jag börja gå i tid. Planera bättre, mer effektivt. Tänka på att snöra 14 håls Dr Martens tar lite tid ibland. Alltid.
Tänka på att jag kommer spendera ett par minuter extra framför spegeln för att se så jag inte har glömt något, se så jag inte ser alltför rund ut i jackan eller vad jag nu har på mig (inte för att jag lyckas med det, ser ju alltid lite lagomt rund ut, oavsett vad jag har på mig). Att håret ser ok ut om det gått en eller två dagar sedan tvätt. Eller att sminket är där det ska. Men ska jag vara helt ärlig så brukar jag bara ta på mig skorna, jackan, väskan och gå.
Jag hoppas nu att det blir vår snart, väldigt snart. För jag blir helt seriöst handikappad varje vinter för jag kan inte gå som en vanlig person på snö och is. För jag är klantig. Har alltid varit och kommer alltid vara. Fast egentligen spelar det ingen roll vilken årstid det är, faror lurar överallt för mig.
Nu ska jag byta från pyjamas till mjukiskläder. Får se vad jag gör med dagen. Kan ju göra ingenting
Men du! Då är vi klantiga tillsammans varje vinter! :(
SvaraRadera