Ju större, desto hårdare fall

Jag skulle ha tagit bussen in till stan för cirka en timma sedan. Men på väg ner för trappen och ut på vägen så halkade jag, flög en bit, landade en av de sista trappstegen och studsade lite lätt. Min svanskota känner sig mörbultad om man säger så. Jag kan knappt sitta eller ligga, står jag upp så har jag inte alltför ont. Inte roligt alls. Så jag får ta och fara förbi stan en dag när jag har tid, om jag inte har alltför ont.
Jag får bara hoppas att jag inte får ett läckert blåmärke som förra vintern. Inte snyggt och inte särskilt härligt.
Sedan lyckades jag landa på iPoden två gånger. Den fick lite fnatt men den håller. Mamma är förundrad över kvalitén på den. Min iPod har haft ett hårt liv. Dels så är det jag som har den, den har varit i golvet x antal gånger, blivit slängd i väggen, trampad på, varit i tvättmaskinen och torktumlaren, hamnat i snön lite för ofta osv. Och den håller än, om än att den brukar krångla ibland, annars är den felfri.

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv.