Minne som en guldfisk

Jag har verkligen sämst minne. Att jag överhuvudtaget kom ihåg något från skolan är för mig ett mirakel. Om det inte vore för bloggen skulle jag ha stora problem att komma ihåg vad som skett en eller två dagar tidigare. Det är inte bra jag vet, men så är det hur som haver.

Idag när jag och mamma var på stan kollade jag mig över axeln för att se om det kom någon bakom mig då jag helt plötsligt ser en ballong som sitter fastknuten på min väska. What the heck. Jag vrider lite till på huvudet och ser då att ballongen i själva verket är fast i en skylt som står bakom mig. Jag ser på mamma och vrider sedan på huvudet igen och blir överraskad över ballongen som sitter fast på min väska, men sedan kommer jag på att ballongen är fast vid skylten och inte min väska. Och så pågår det en stund. Lika förvånad varje gång över den där ballongen som är fast vid väskan.

Och nu innan jag sa god natt till mamma så gick hon förbi mig med ett (såg då ut som) glas med cola. Jag tycker mamma är duktig för hon vrider på glaset men colan rinner inte ut. Då ser jag att det är ett brunt ljus och inget glas med cola (men i mörker tar man lätt fel. Jag gör då det). Och sedan börjar mamma vrida på glaset igen och jag tänker ännu en gång att mamma är duktig som inte spiller någon cola, när jag kommer ihåg att det bara är ett ljus.

När de skapade karaktären Doris i hitta Nemo måste de ju ha tänkt på mig.