Den kreativa familjen

I min släkt återfinner man alltid någon som gör något kreativt. Är det inte att skapa filmer, teckna, måla, rita, spela diverse instrument så är det fotografering eller att skriva som gäller, i min familj och släkt skapar alla något kreativt. Vilket märks väldigt tydligt bland mig och mina syskon. Robin är en jävel på att spela trummor, gitarr, bas osv, Johanna kan rita och skriva, Maya är väldigt pysslig av sig och älskar att rita och jag älskar att skriva och fotografera.

För mig att hålla på med instrument är i princip omöjligt då jag har korta, feta fingrar, men jag försöker ändå och att sjunga gör jag inte för andras skull. Sedan kan jag heller inte rita eller måla. Jag misslyckas med streckgubbar. Men det hindrar inte mig från att försöka för jag tycker att det är kul att sjunga och spela instrument och att rita är avslappnande, så varför ska jag sluta med det bara för att jag är dålig (och kommer för övrigt alltid vara det)?

När jag fotograferar hatar jag att redigera mina bilder. Jag gör det bara inte. Ibland leker jag lite grann med bilderna, men det händer aldrig längre. Jag är för dålig på sådant. Sedan så vill jag att mina bilder ska bli bra som de är. Jag vill att det där första försöket ska vara det enda. Det ska vara lite som på farmors pappas tid när han fotograferade. Inte hade han någon större möjlighet att fixa bilderna i efterhand. Blev de bra så blev de och blev de inte det så var det inget att göra åt. Nu om en bild blir dålig så är det bara att redigera i datorn så bilden blir perfekt. Vad är det för roligt med det? Det innebär att vem som helst kan få bra bilder i slutändan.